När jag kom dit så lämnade jag bara min väska och så gick vi ner till hamnen och skulle äta glass. Där var dock sjuuukt mycke folk så vi och köpte McFlurry och satte oss på hennes innergård. Där satt vi i princip hela kvällen men undantag för att handla och fixa middag. Så det blev en supermysig kväll med massor av prat, god mat och dricka. Vi hade ju inte träffats sedan vår examen så vi hade en himla massa prat att ta igen.
Tordagen började tidigt för mig då jag fick upp tidigt för att hinna med tåget till Norrköping. Där satt jag först en stund på stationen och fördrev lite tid innan det blev dags för intervjun. Den gick kanonbra. Fick en massa positiv feedback och människorna där var supertrevliga. Enda problemet var att för att kunna få jobbet så behövde jag fixa boende på en vecka. Det hade jag ingen möjlighet till så därför blev det inget denna gången. Kommer dock bli erbjuden samma eller liknande jobb i höst och då bör det bli lättare att fixa boende. Så har jag inte fått ett jobb tills dess så är jag i princip garanterad ett jobb där då så det känns kanonbra.
Skulle egentligen bara kunna säga att det finns en negativ sak med denna resa. Att längtan tillbaka till Nyköping dök upp igen. Jag hade nog inte riktigt insett hur mycke jag verkligen saknade att bo där förrän jag hoppade av tåget. När jag gick igenom staden för att gå till hem till Joy fick jag verkligen en klump i magen. Jag saknar verkligen verkligen att bo där. Jag saknar Nyköping som stad, att kunna träffa mina vänner, min lägenhet...allt i princip. Det känns som fruktansvärd hemlängtan, trots att Nyköping inte var mitt hem i mer än ett år.
När jag sedan kom till Norköping var det i princip tvärtom. Jag gillar Norrköping otroligt mycke egentligen för det är en mysig stad och här finns verkligen allt men när jag kom hit så fick jag den där klumpen i magen igen. Och det var inte för att jag saknade att vara här. Utan för alla minnen jag har härifrån. Jag ville bara härifrån så fort som möjligt.
Jag trodde att jag bara skulle kunna komma tillbaka och allt skulle va som vanligt men nej, så var det verkligen inte. Klumpen i magen ville verkligen inte försvinna. Jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Alla minnen härifrån blev helt plötsligt bara en massa minnen som plågar mig och som jag helst av allt bara vill glömma bort. Jag vet dock att jag inte bara kan glömma detta och blir det nu så att jag får ett jobb här så är det bara att försöka göra så att minnena inte plågar mig som de gör nu. För hur det än blir så kommer inte minnena att försvinna utan de finns kvar där vare sig jag villl eller ej. Men hur jag ska kunna gå vidare och slippa plågas vet jag dock inte just nu.
Fick förresten låna en bok av Joy. Har läst ut den nu och måste bara säga en sak om den: LÄS DEN!!! Den heter "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var". Det är om artisten Jessica Anderssons liv, speciellt hennes barndom. Du vet hon som var ena delen av gruppen Fame.
När jag läste denna bok fick jag verkligen en tankeställare. Det är verkligen svårt att tänka på hur andra kan ha det så dåligt när man själv har/har haft det så bra. Man är ganska insnöad i sin egen lilla bubbla egentligen. Hennes barndom bestod av en alkoholiserad mamma, våld och flyttar mellan olika städer och fosterhem. Jag fick en verklig tankeställare. Jag satt med gåshud på armarna under hela tiden jag läste boken. Jag hade nog inte riktigt insett hur ganska många egentligen har det. Jag har framförallt insett vilken stark människa hon måste vara. Hon måste ha kämpat något fruktansvärt för att få det liv hon har idag och jag kan bara bli imponerad och se upp till henne. Det känns som att man borde gnälla mindre och var glad för det man har.
Så det sista jag har att säga innan jag ska sova är att jag tycker att du borde uppskatta det du har, både prylar och saker men framförallt din familj och vänner. Det är många som har det betydligt mycke sämre. Det är något jag helt klart ska tänka på innan jag gnäller om något nästa gång. God natt på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar